Det blåser
Kylan letar sig in genom märg och ben. Känns som att jag aldrig kommer att bli varm igen. Jag har kört tio minuter från mitt hem, till ett ställe där jag finner frid. De kala klipporna och björnbärens ö. En underbar plats på sommaren. Kan man inte riktigt tro idag.
Karga klippor och en skog man kan gå lite vilse i. En halvö som förr verkade som stenbrott och som tillhåll för militären under kriget. Idag är det ett sommarparadis. Jag lägger benämningen på sommar för just idag är solens strålar genom himlen det enda som kan påminna om ett paradis.
I morse för en stund tog orken slut. Blev trött på att leta vantar, snabbtorka mössa i tumlaren och tvinga in små barn i en overall. Sedan bunta in tre morgontrötta barn i bilen för att komma iväg till skolan. Halkar nästan på isen på uppfarten, svär en liten ramsa över att jag återigen glömt gräva fram lite sand från barnens sandlåda för att kunna sanda och slippa stå på näsan i brådskan. Sen körde jag ner till havet och allt blåste liksom av mig, nästan bokstavligen. Jag njuter och känner längtan där i blåsten en liten stund, drar sedan ner mössan över öronen, sätter mig i den varma bilen och kör hem igen.
Idag har Tatjanis sin bloggutmaning med temat tio minuter från mitt hem. Titta in
här.
♥